Jag har deltagit vid tillräckligt många nordiska studentmästerskap för att kunna kalla mig erfaren vid den typen av tillställningar. I helgen gavs möjlighet att pröva på den irländska varianten. Givetvis skulle jag vara med!
Programmet bestod av en långdistans på lördagen följd av middag på kvällen och till sist en sprinttävling på söndagförmiddagen.
Långdistansen avgjordes på Bull island som ligger i anslutning till Dublin. I bilen på vägen dit sa John att det var en ganska enkel karta och backade upp påståendet med att ön bara var tvåhundra meter bred och att det fanns en del stora tydliga punkter att läsa in sig på, så det skulle vara omöjligt att springa vilse. Det skulle visa sig att vi hade olika referensramar gällande enkelhet.
I själva verket bestod terrängen av på tok för många gräsbevuxna (inte den snälla sortens gräs) sanddyner. Efter lite krångel och tydliggörande av att det var en inte särskilt väl arrangerad tävling lämnade jag en vattenflaska och en banan vid kartbytet och fick sedan dagens första karta (tyvärr finns inte min bana med på kartan i länken) i näven och gav mig av. Den första kontrollen syndes från starten och innebar inga problem. Till den andra passade jag in mig själv och kompassen mot verkligheten och de på kartan diagonalt påtryckta meridianerna. Sprang lite på chans och såg kontrollen på betryggande avstånd.
På väg till den fjärde kontrollen började jag inse att alla sträckor var i det närmaste identiska. Från en sanddyn till en annan. Jag insåg även att det kunde bli ganska enformigt redan innan man hunnit stämpla vid 40 av de 47 kontrollerna. Men jag gnetade på. Bytte karta en gång och upptäckte till min besvikelse att min fina banan hade blivit trampad på.
Tuffade på härs och tvärs över ön, bland höjdkurvor som hade räknats som löjliga till och med på Gotland. Gräset var sticksigt och hamnade i mina skor.
Det var en tråkig dag på jobbet.
Jag bytte karta en gång till och började se slutet. Bara 17 kontroller kvar! Jag var trött mot slutet (ve den som klev sönder bananen!) men puttrade till sist in, efter att ha avverkat de sista av de 14000 metrarna, 112 minuter efter att jag startat. Det var lång tid och inte särskilt bra (vilket resultatlistan tydliggör). Men jag var nöjd över att ha hållit hela vägen in i mål.
Jag fick gott om tid till att sitta och slöa i bilen och vänta på min chaufför innan hemresan. Efter denna resa passade jag på att slöa till i hemmets lugna vrå. Så till den milda att jag vaknade en halv timme efter att middagen tagit sin början. Jag valde och kvalde en stund, men hoppade till sist på bussen in till stan och vimsade omkring en ganska god stund innan jag lyckades hitta rätt. Jag slog mig ned bland mina fellow clubmates och serverades de två sista av kvällens tre rätter. Det smakade bra, men hela tillställningen var väldigt avslagen jämfört med vad NSM-banketterna brukar vara. Likheterna började och slutade med att vi var orienterare som åt mat samlade i ett rum.
Priser delades ut och till min stora förvåning gavs jag anledning att motta publikens jubel och en flaska billigt rödvin. Det visade sig att mitt lags sammanlagda resultat ledde oss till en tredjeplats, vilket såklart skulle föräras.
Efter tidig hemgång och en god natts sömn tog jag bussen in till Trinity College och sprint. Att flänga omkring bland gamla byggnader, turister och förbudsskyltar på gräsmattor var mycket roligare än sanddynsfånerierna. Jag höll skapligt hög fart och kände att någon sorts styrka var på väg att återkomma till benen. Det blev ett par misstag, som sig bör, men inget allvarligt. De snabbaste sprang en minut snabbare än jag per kilometer, så som brukligt äro. Såhär ser resultatlistan ut.
Jag föredrar en regnig novemberdag i en myr utanför Trondheim framför detta vilken dag i veckan som helst, men det kändes ganska trivsamt till sist. Dessutom gav det ännu lite mer träningsmotivation.
