Jag har lystrat till veckans schlooktips.
I juni blir jag svensk igen.
Svart mot en gyllene sky
april 16, 2008 vid 9:10 e m (kemi)
Die Deutsche Adler vakar standigt over mig. Den sitter pa vaggen hos mina grannar, ambassaden. Det vore kanske orattvist att kalla den for ornnastet, men det ar snudd pa. En hederlig bunker bakom lite staket och grejor. Sa har vi det, har pa Irland.
Jag sitter pa jobbet och vantar pa att Johan ska rulla fardigt (kemistslang for att saga att hanses evaporering ska bli klar). Jag sa att jag skulle val kunna blogga tills han ar fardig med det. ”Skriv om trisackariden! Om hur forbannad du ar pa tysken!” skrek han innifran laboratoriet medan jag gick mot datormaskinen.
Sa har ar jag nu. Ze germans och deras handlingar forfoljer mig pa fler hall an via ambassadens sus och dus. Jag har den senaste veckan agnat mig at att knyta ihop min trisackaridsack. Jag fick en disackaridsacceptor av Anja, att glykosylera med min fina egenbyggda donator. Halidass, DMTST och NIS/AgOTf har provats. Till slut fastnade jag for NIS i eter. Men sa enkelt lostes inte historien. Ety forutom acceptorn sa fick jag nagot annat jox ocksa, som tycker om att folja med min produkt vart den gar. Genom alla vandringar pa kolonner och genom reaktioner. Genom helvetets portar och tillbaka igen. jag har kort ett orakneligt antal kolonner, men blir inte av med det.
Bitsk och tvar blir jag. Dessutom fick jag valdigt lite acceptor att leka med. Min sjalvutnamnde mentor foreslog att jag skulle snurra hela rasket under Zemplen-conditions over natt, ifall det var den med bensoat skyddade disackariden som gjorde mitt liv surt. Sa det gor jag nu.
likt den svarta flacken mot skyn har jag tyskarna till grannar och pa tlc-plattan.
Och nu, go’vanner, ska jag som forsta bloggare i valrdshistorien driva med tyskar samtidigt som jag lyssnar pa en tjutande ventilation, kliar mig i huvudet och tanker pa den dar hamburgaren som vi ska unna oss efter hemkomst. Lajdajdajdajdajdajdajdajdajdajda.
Happy 99
april 11, 2008 vid 9:36 f m (Uncategorized)
Lycka kan vara att fa kaka polarbrod till frukost.
Det kan vara att sta och glo pa en 40 grader kall liten losning av lite krafs i diklormetan som gar fran att vara farglos till gul till morkrod och sen till gul igen och pricken ligger precis ratt.
Och sacken ar precis lika.
Eller varfor inte att upptacka att kajorna i tradgarden gar i takt till Ola & potatisarna. Det ar livskvalitet det.
And that’s just what they’ll do!
april 4, 2008 vid 5:54 e m (Uncategorized)
Ibland ar Dublin en riktigt trevlig och mysig stad. Till exempel nar solen skiner.
Da kan man sluta ett par timmar tidigare pa eftermiddagen och ta bussen in till stan. Promenera forbi pubar som gor sig redo for kvallen och titta in i butiker som ar varda aterbesok eller gora sig nya bekantskaper. Pa allvar besoka notaffaren, nu utrustad med saxofon och piano. Flanera genom Temple bar, som faktiskt ar vad man brukar kalla for en mysig stadsdel nar fyllona ar nyktra, och leta reda pa skoaffaren. Sen tar man tag i den storsta limpa som finns, pa darfor avsedd hylla, och ber om size 8, please. En hundring slatas av, samtidigt som man sager ”ja!” och helt pltosligt har de dar sedan lange saknade kangorna blivit ersatta.
De ar lika glansande cherry read-fina, men saknar staltan. Fast jag har ju aldrig gillat att sparka pa annat an fotbollar, sa det ska jag inte sakna. Kanske. Ett mognadstecken om inte annat!
Jag blir alltid lika stolt over mig sjalv nar jag lyckas kopa skor.
Dagens stadsbesok avslutades i litteraturen och hardrockens tecken. Imorse lyssnade vi pa Metallica till frukost (japp, det ar bara de tva tontiga grabbarna som huserar i huset for stunden), sa vad passar battre an att lasa Hemmingways ”For whom the bell tolls” vid sanggaende?
Hu og hei.
