Die Deutsche Adler vakar standigt over mig. Den sitter pa vaggen hos mina grannar, ambassaden. Det vore kanske orattvist att kalla den for ornnastet, men det ar snudd pa. En hederlig bunker bakom lite staket och grejor. Sa har vi det, har pa Irland.
Jag sitter pa jobbet och vantar pa att Johan ska rulla fardigt (kemistslang for att saga att hanses evaporering ska bli klar). Jag sa att jag skulle val kunna blogga tills han ar fardig med det. ”Skriv om trisackariden! Om hur forbannad du ar pa tysken!” skrek han innifran laboratoriet medan jag gick mot datormaskinen.
Sa har ar jag nu. Ze germans och deras handlingar forfoljer mig pa fler hall an via ambassadens sus och dus. Jag har den senaste veckan agnat mig at att knyta ihop min trisackaridsack. Jag fick en disackaridsacceptor av Anja, att glykosylera med min fina egenbyggda donator. Halidass, DMTST och NIS/AgOTf har provats. Till slut fastnade jag for NIS i eter. Men sa enkelt lostes inte historien. Ety forutom acceptorn sa fick jag nagot annat jox ocksa, som tycker om att folja med min produkt vart den gar. Genom alla vandringar pa kolonner och genom reaktioner. Genom helvetets portar och tillbaka igen. jag har kort ett orakneligt antal kolonner, men blir inte av med det.
Bitsk och tvar blir jag. Dessutom fick jag valdigt lite acceptor att leka med. Min sjalvutnamnde mentor foreslog att jag skulle snurra hela rasket under Zemplen-conditions over natt, ifall det var den med bensoat skyddade disackariden som gjorde mitt liv surt. Sa det gor jag nu.
likt den svarta flacken mot skyn har jag tyskarna till grannar och pa tlc-plattan.
Och nu, go’vanner, ska jag som forsta bloggare i valrdshistorien driva med tyskar samtidigt som jag lyssnar pa en tjutande ventilation, kliar mig i huvudet och tanker pa den dar hamburgaren som vi ska unna oss efter hemkomst. Lajdajdajdajdajdajdajdajdajdajda.
