En dalkarl i Dublin

Jag har deltagit vid tillräckligt många nordiska studentmästerskap för att kunna kalla mig erfaren vid den typen av tillställningar. I helgen gavs möjlighet att pröva på den irländska varianten. Givetvis skulle jag vara med!

Programmet bestod av en långdistans på lördagen följd av middag på kvällen och till sist en sprinttävling på söndagförmiddagen.

Långdistansen avgjordes på Bull island som ligger i anslutning till Dublin. I bilen på vägen dit sa John att det var en ganska enkel karta och backade upp påståendet med att ön bara var tvåhundra meter bred och att det fanns en del stora tydliga punkter att läsa in sig på, så det skulle vara omöjligt att springa vilse. Det skulle visa sig att vi hade olika referensramar gällande enkelhet.

I själva verket bestod terrängen av på tok för många gräsbevuxna (inte den snälla sortens gräs) sanddyner. Efter lite krångel och tydliggörande av att det var en inte särskilt väl arrangerad tävling lämnade jag en vattenflaska och en banan vid kartbytet och fick sedan dagens första karta (tyvärr finns inte min bana med på kartan i länken) i näven och gav mig av. Den första kontrollen syndes från starten och innebar inga problem. Till den andra passade jag in mig själv och kompassen mot verkligheten och de på kartan diagonalt påtryckta meridianerna. Sprang lite på chans och såg kontrollen på betryggande avstånd.

På väg till den fjärde kontrollen började jag inse att alla sträckor var i det närmaste identiska. Från en sanddyn till en annan. Jag insåg även att det kunde bli ganska enformigt redan innan man hunnit stämpla vid 40 av de 47 kontrollerna. Men jag gnetade på. Bytte karta en gång och upptäckte till min besvikelse att min fina banan hade blivit trampad på.

Tuffade på härs och tvärs över ön, bland höjdkurvor som hade räknats som löjliga till och med på Gotland. Gräset var sticksigt och hamnade i mina skor.

Det var en tråkig dag på jobbet.

Jag bytte karta en gång till och började se slutet. Bara 17 kontroller kvar! Jag var trött mot slutet (ve den som klev sönder bananen!) men puttrade till sist in, efter att ha avverkat de sista av de 14000 metrarna, 112 minuter efter att jag startat. Det var lång tid och inte särskilt bra (vilket resultatlistan tydliggör). Men jag var nöjd över att ha hållit hela vägen in i mål.

Jag fick gott om tid till att sitta och slöa i bilen och vänta på min chaufför innan hemresan. Efter denna resa passade jag på att slöa till i hemmets lugna vrå. Så till den milda att jag vaknade en halv timme efter att middagen tagit sin början. Jag valde och kvalde en stund, men hoppade till sist på bussen in till stan och vimsade omkring en ganska god stund innan jag lyckades hitta rätt. Jag slog mig ned bland mina fellow clubmates och serverades de två sista av kvällens tre rätter. Det smakade bra, men hela tillställningen var väldigt avslagen jämfört med vad NSM-banketterna brukar vara. Likheterna började och slutade med att vi var orienterare som åt mat samlade i ett rum.

Priser delades ut och till min stora förvåning gavs jag anledning att motta publikens jubel och en flaska billigt rödvin. Det visade sig att mitt lags sammanlagda resultat ledde oss till en tredjeplats, vilket såklart skulle föräras.

Efter tidig hemgång och en god natts sömn tog jag bussen in till Trinity College och sprint. Att flänga omkring bland gamla byggnader, turister och förbudsskyltar på gräsmattor var mycket roligare än sanddynsfånerierna. Jag höll skapligt hög fart och kände att någon sorts styrka var på väg att återkomma till benen. Det blev ett par misstag, som sig bör, men inget allvarligt. De snabbaste sprang en minut snabbare än jag per kilometer, så som brukligt äro. Såhär ser resultatlistan ut.

Jag föredrar en regnig novemberdag i en myr utanför Trondheim framför detta vilken dag i veckan som helst, men det kändes ganska trivsamt till sist. Dessutom gav det ännu lite mer träningsmotivation.

I helgen åker LiTHe Vilse på träningsläger. Utan mig.
Jag har skickat dem en fulmixad slagdänga som spelades in under hösten. Det ska kanske göras film till densamma under helgen. Låt oss minnas hur fint det blev senast Vilse ställde sig bakom mikrofonen och framför filmkameran:

Jag tog en söndagsmorgonpromenad med min stora ryggsäck, en bit bortom universitetet. En italienare kom fram till mig och lät som Borat. ”Are you going to the orienteering?” undrade han.

Jovisst skulle jag det.

En halv minut senare dök även en rundlagd rödbrusig irländsk herre upp och presenterade sig som dagens chaufför. Vi satte oss i hans bil och åkte iväg. Vi kallpratade och jag frågade om föreningen (UCD orienteering, that is) var stor. Till svar fick jag veta att det var vi som satt i bilen och en till kille som vi var på väg att hämta. Toppen!

Efter att ännu en rund irländare (att jag så hakat upp mig på deras kropssformer beror på att det inte alls är vanligt för svenska orienterare med päronform. Det är vanligtvis morötter all the way) hämtats upp var vi på väg. Mot Wicklow mountains!

Vi susade ut ur stan och in i landsbygden. Svängde av en större väg till förmån för en mindre. Sen en ännu mindre lerig rackare när vi i princip var framme. Tre fjärdedelar av klubben fick kliva ut och knuffa på.

Vi betalade vår lilla startavgift, bytte om och gick till starten. Det fanns en handfull olika banor att välja mellan, varierande i svårighetsgrad och längd. Jag, liksom mina klubbkamrater, valde den blå banan som var lagomt lång för en klen stackare som jag själv, med sina 6,3 km.

Bestämda starttider är till för fastlänningar. Vi ställde upp oss i kö och startade i tur och ordning. Jag fick sticka ut som tredje man, samtidigt som en herre på den gröna banan och dennes hund. Ut i den irländska terrängen för första gången.

Banan finns att beskåda här.

Jag tänkte ta det lite lugnt i början och känna av terrängen och hur man skulle orientera i den. Men med en så lätt första kontroll gick det såklart inte. När jag stämplat vid den såg jag min, två minuter före mig startande, chaufför komma krypande under en gran för att stämpla vid samma kontroll.
Tvåan och trean erövrades efter visst krånglande med kompassgången. Det var längesen sist. Fyran är inget att snacka om, så inte heller femman. Vid sistnämnda kom jag på att jag skulle sätta igång den gps-mottagare som jag fått låna, så därifrån kan man kanske se min löpta väg, en vacker dag.

Sexan och sjuan togs i bara farten, medan åttan var lite besvärlig. Det är svårt att se tydligt där det är vitt på kartan. Det är inte tallhed.
På väg till nian började det kännas som hemma på något vis. Ett hederligt svenskt kalfjäll. Men med trappsteg på stigen. Samt en rejäl sluttning på vänstersidan, som slutade i en sjö långt långt nedanför oss löpare. Jag blev nästan lite ängslig, där jag försökte skråa mig fram. Kanske var det därför som jag sprang till stenen innan branten.

Kontrollerna tio och elva gick lysande, medan tolv ställde till lite besvär. Tröttheten smög sig på ute på sluggerstigen och jag fick för mig att förgreningen kom långt innan den verkligen gjorde det och vek ner genom det mystiska grönvitrandiga. Kom ut i det öppna nere vid stigen istället.
Till påföljande kontroller kände jag mig svag och trött, men hittade i alla fall rätt.

På väg till den sextonde följde jag den öppna terrängen och tänkte bröta igenom grönområdet ifrån staketshörnet, men det lät sig näppeligen göras. Jag kom,efter mycken möda, in en meter och sen knappt ut igen. Sprang runt istället.

Resterande kontroller erbjöd inte mycket spänning för er läsare och sen var jag plötsligt i mål!
Stämplade ut och fick höra min tid. Över skamgränsen.
Jag svor lite över det och pratade sen med målpersonalen. Den bestod av en trevlig typ som bott i Sverige ett år och sprungit för Järla. Han undrade om jag tränade mycket och kanske hade lust att haka på hans klubb och träna några gånger i veckan.
Det hade jag. Jag gav honom min mailadress, men har inte sett till något om det än.

Därefter väntade väntan på mina klubbkamrater. De tog god tid på sig. Italienaren var först tillbaka och berättade glatt att han råkat hoppa över tre kontroller. Han sprang från den elfte till den femtonde.
Så småningom kom även John (chauffören) och Stuart tillbaka. De hade varit ute i sammanlagt 202 minuter, men var, till skillnad från vad varje svensk orienterare skulle ha varit, nöjda och glada ändå. Uppvisandet av bommarna följdes inte av svordommar och bortförklaringar, utan av skratt. Jag har sagt det förr och lär säga det igen; de är inte kloka, irländarna.

Men en del av dem kan orientera. Skapligt, i alla fall. Bättre än jag, ser man om man tittar i resultatlistan.

Efter ombyte till mindre leriga kläder drog vi ner till den lokala pubben och kollade på rugby. Jag käkade matlåda och Stuart drack Guinness. Det är ju en annan kultur här va. Vi diskuterade vad som ska hända om två veckor. När vi ska springa jättelångt och mycket fortare än Trinitylöparna på Bull island. Det blir grejer det.

Snokar man omkring på internet upptäcker man strax att det går utmärkt att orientera i Dublin. Efter att, på bästa sätt, ha gjort detta och slängt i mig en stadig frukost sprang jag så från mitt hem, i regn och rusk, genom motvind till universitetet i förmiddags.

Inte för att jobba, utan för att kliva fram till en parkerad bil, lämna över 3 Europas, fylla i en lapp och ställa mig i den lilla kön till starten. Den Dublinska orienteringstävlingen liknade i stor utsträckning den svenska träningen.

Efter någon minuts köande fick jag rusa iväg. Först till den första kontrollen, som satt inom synhåll från starten, och sedan till resten av den 3,9 kilometer långa sprintbanan. Halvvägs till tvåan kände jag att det uppsatta tempot inte skulle gå att hålla.

Runt rätt sida av dammen, till huset som jag jobbar i:s hörn, över staketet, genom häcken, genom staketet. Genom staketet? Nej, det var stängt. Dagens första bom. Fan. Det bekom mig dock inte mycket och jag sprang glatt vidare. Då och då förbannande irländarnas bristande banläggningskunskaper och förmåga att placera kontrollringar ordentligt. Min konditions och kartläsningsförmågas (o)skick fick sig också ett par invärtes svador.

Men det var kul. Att flänga omkring i ovädret och leta skärmar. När jag, tjuåttaåenhalv minut efter start, kom till målet gjorde jag det med ett leende på läpparna. Trots ett par nesliga misstag.

Efter utstämpling skrevs ett papper med mina sträcktider ut. Jag vek ihop det och stoppade det i plastfickan, som jag stoppade i min överdragsjacka, som jag stoppade runt min torso innan jag sprang hem.

Det är en ganska god bit mellan york road och UCD. Någonstans mellan fyra och sex kilometer skulle jag tro. Detta gjorde dagens pass till lite av en utmaning för min förslappade stackars kropp. För att inte tala om för dess vänstra stackars knä. Jag gnetade i sakta mak på, än en gång genom motvinden, och kom till sist hem med hälsan gott och väl i behåll. Knäet sa ingenting.

Mersmak är dagen för ordet. Ett tränings- och tävlingssug har fötts. Om tre veckor avgörs de irländska studentmästerskapen. Det vore kul att vara i (bättre) form och med då.

Jag slutade som sexa. 5 minuter efter och med två junisar före mig. Ack ack ack. Ännu större anledning att träna!
Resultat för den första tävlingen någonsin för Erik Oronnols!