En dalkarl i Dublin

Sista dagen. Ar det den som ska vara en dag av torst? Na. Men hungrig ar jag, sa det forslar. Om det underlattar nagonting.

De sista, sa kallat, skalvande minutrarna upplever jag. Har pa laboratoriet. CSCB-building pa UCD, Dublin 4. Tanka sig. Det kanns lite markligt att summera ett halvars arbete med 15 powerpointslides och 11 sma burkar med pulver och oljor. Men sant ar livet, antar jag. Ett vardigt avslut har det anda blivit och min insats verkar inte ha varit forgaves. Trots att jag tydligen ar den forsta som lamnat gruppen utan en doktorsexamen i ryggen.

Imorgon ar jag i Sverige. Det kommer bli stralande.

Den avslumrade, och nu ateruppvackta, bloggen kanske kommer ta ny fart. Men med annan rubrik. ”En dalkarl i dalom”, ”En dalkarl i Stockholm”. Kanske. Kanske ar det onodigt att definiera sig sjalv genom platser.

But I never will play the wild rover no more. Sadetsa.

Jag har lystrat till veckans schlooktips.

I juni blir jag svensk igen.

Lycka kan vara att fa kaka polarbrod till frukost.

Det kan vara att sta och glo pa en 40 grader kall liten losning av lite krafs i diklormetan som gar fran att vara farglos till gul till morkrod och sen till gul igen och pricken ligger precis ratt.

Och sacken ar precis lika.

Eller varfor inte att upptacka att kajorna i tradgarden gar i takt till Ola & potatisarna. Det ar livskvalitet det.

Ibland ar Dublin en riktigt trevlig och mysig stad. Till exempel nar solen skiner.

Da kan man sluta ett par timmar tidigare pa eftermiddagen och ta bussen in till stan. Promenera forbi pubar som gor sig redo for kvallen och titta in i butiker som ar varda aterbesok eller gora sig nya bekantskaper. Pa allvar besoka notaffaren, nu utrustad med saxofon och piano. Flanera genom Temple bar, som faktiskt ar vad man brukar kalla for en mysig stadsdel nar fyllona ar nyktra, och leta reda pa skoaffaren. Sen tar man tag i den storsta limpa som finns, pa darfor avsedd hylla, och ber om size 8, please. En hundring slatas av, samtidigt som man sager ”ja!” och helt pltosligt har de dar sedan lange saknade kangorna blivit ersatta.

De ar lika glansande cherry read-fina, men saknar staltan. Fast jag har ju aldrig gillat att sparka pa annat an fotbollar, sa det ska jag inte sakna. Kanske. Ett mognadstecken om inte annat!

Jag blir alltid lika stolt over mig sjalv nar jag lyckas kopa skor.

Dagens stadsbesok avslutades i litteraturen och hardrockens tecken. Imorse lyssnade vi pa Metallica till frukost (japp, det ar bara de tva tontiga grabbarna som huserar i huset for stunden), sa vad passar battre an att lasa Hemmingways ”For whom the bell tolls” vid sanggaende?

Hu og hei.

Jag hade en fantastisk vistelse i Sverige och Sater over pask. Om den ska jag skriva mer senare.

Nu kan vi, genom att se pa den har filmen, noja oss med att konstatera att det inte ar alltid man langtar hem lika mycket.

Den som spant vantar pa utforliga referat fran den tid som flytt fran det att jag med en bukett blommor i naven for ut mot Dublin airport, sittande framfor tva svensktalande unga damer med dalig kansla for vackra frisyrer, fram till gardagens, i dubbel bemarkelse, for tidiga bussavgang till samma airport far ge sig till tals ett tag till.

Den som daremot fikar efter en lite kortare berattelse ska kunna tillfredsstallas: Det var underbart.

Kara rormokarvanner.

Jag vet att det finns en stor skara av er runt om i varlden. Manga i Oslo. Nagra stycken i Borlange, nagon i Ludvika och en i Afghanistan om jag inte misstar mig.

Det har blivit dags for er att agera. Far snarast till Dublin med blastall, rorbockningsmockafjonger och radiatornycklar i hogsta hugg. Mitt hus ar kallt. Varmvattnet ar kallt. Omvarlden ar kall.  Livet ar hart.

Den Super Mario-inkarnation som fixar varmen pa 34 Woodbine road far flygbiljetten betald och livslang prenumeration pa kemilaxhjalp. Kom bums!

Bloggandet ligger lagt for stunden. Dels for att jag saknar internet i mitt nya hem och nodgas skriva utan a,a och o pa jobbet, dels for att jag har varit bortrest till Killarney sedan i sondags.

Men rads icke, kara vanner. Inom kort aterkommer jag med full kraft och sakerligen en och annan bild pa bade mig, Linnea och irlandska gubbar med slipsspetsar i byxorna.

Dublin innehåller minst en schysst mäklare. Den jag känner till heter Tarmo, kommer från Estland och har ordnat ett heltrevligt, billigt hus så nära universitetet som möjligt åt oss.

Vi hade som sagt blivit varnade inför visningen och stod innan den, utanför en trevlig husfasad i ett jättefint område, och diskuterade vad som skulle kunna få oss att säga nej. Ett stort hål i golvet? Det kan man arbeta runt. Hål i väggen? Borde också funka. En avliden heroinist i garderoben? Skulle vi kunna bära ut.
Men våra farhågor var onödiga. Vi möttes av en klen, men mer än väl tillräcklig, inredning. Heltäckningsmattor och 70-talskänsla. I sinnet ilade jag tillbaka till en kär byggnad i Stokmarknes.
Vardagsrum med fåtöljer och piano. Ett stort sovrum med nån gammal tsar på väggen. Ett par andra rum och ett litet kök.

Hurra hurra!
Det är bara att packa väskorna, gott folk! Vi flyttade in igår!

Den förste att utnyttja min allmängiltiga stående inbjudan till denna irernas huvudstad blir den ständigt så förtjusande fröken Linnea Wallander. Hon landar ikväll och skall i dagarna tio åka karusell, äta karamell och sjunga irländska folkvisor. Och fröjdas. Hela dan, varje dag.

Second place is first looser, men låt inte det hindra er!