En väl beprövad metod för att bekanta sig med en ny stads nattliv är att helt enkelt äntra den iförd finaste feststassen, med klackarna i taket och hatten på sne.
En inte alls lika vanlig, men för den skull inte sämre, variant går ut på att följa med som sidekick till en fotograf med uppgift att dokemntera sagda liv. Det har jag testat.
I fredags eftermiddag pep min telefon fram en uppmaning om att ta på mig många lager kläder och så småningom samlas för att förbereda kvällens strapats. Jag drog på mig långkalsonger och fleecejacka. Vantar och byxor. Rubbet.
Jag samlade mig hos Stina och åt linsgryta och pratade om det kyliga vädret och hur skönt det egentligen var inomhus. Men vad gör man inte för Konsten?
Vid halv två traskade två michelingubbar glada i hågen raka vägen mot oroshärden för att betrakta och dokumentera. Långt innan vi nått cyklonens öga började vi anavad som stod framför oss, i form av ragglande och lutande typer.
Stina tog lite bilder. Avsikten var att fånga de typiska skeendena mellan klockslagen 2 och 4. Folk som mölade i sig hamburgare, folk som inte kunde gå rakt, folket som sålde hamburgarna, folk som inte frös fast de verkligen borde och så vidare.
Att ta vettiga bilder var inte helt trivialt. Hälften av objekten tyckte det var kul och poserade som om de aldrig gjort annat, medan den andra hälften blev högljudd och sa fula ord, när de tillfrågades. Tyvärr var det inte den poserande halvan som bäst befäste stans stämning.
Vi kom in till centrum. Nere vid O’connel bridge ligger ett par ställen där det var rejält liv i luckan. Folk såg fula, fulla och farliga ut. Betedde sig likt små grisar. Det kändes oerhört skönt att stå bredvid spektaklet. Att inte vara en del av det.
Herrarna hade på sig någon slags skjorta och byxor. Inte nödvändigtvis snygga eller välsittande, men ändå ganska propert. På huvudet bar de i regel en frisyr bestående av 2 mm hår på sidorna och 5-10 mm hår uppe på hjässan. Marvelous. Damerna, å sin sida, hade 10 cm höga klackar, 10 cm långa kjolar/klänningar och tycktes, beundransvärt nog, vara bekväma med det.
Stina fotograferade fötter och jag tittade på. Ställdes då och då in skärpan på. Det var trevligt.
Så småningom lunkade vi hemåt. Ett längre avbrott gjordes längs vägen då vi stötte på en faslig massa papper liggande på vägen. Vid närmare synande föreföll det vara en mängd filmmanus som låg utspridda. Jag tog upp ett betitlat ”I should’ve been a cowboy” och bläddrade lite. Besynnerligt. Hur hade de hamnat där? Det finns säkert en tråkig och logisk förklaring som jag förhoppningsvis aldrig får höra. Mysterier är kul.
Vid halv fem störtade jag i säng. Flera erfarenheter rikare.
[Typ här skulle det sitat finfint med en bild föreställande en barfotahemströvande irländska i kort (men bred!) blå klännin. Det kanske går att ordna vad det lider!]
