Jag börjar bli trött på mina kinesiska lägenhetskamrater. Fortsätter vara trött, snarare. Blir ännu tröttare. Jag hade planerat att laga mat igårkväll, men den planen gick i stöpet då de ockuperade det under hela kvällen, tillagandes något som luktade kraftigt, och inte särskilt gott, utan påslagen köksfläkt. Med en tung odör och ett täcke över mig låg jag småfrysande hungrigt och sov.
När jag sedan lagade till min frukost hade allt os flytt sin kos ut genom det fönster som tydligen stått öppet i köket över natten.
Johan och Lina, som nyss har kommit hit, behöver någonstans att bo och vi letar för tillfället efter ett hus att hyra tillsammans. Vi var och tittade på ett idag.
Annonsen utlovade ett ganska stort hus med tre sovrum och lika många badrum, samt kök och mysigt vardagsrum. Det låg bra till på kartan och hade en hyra på 1500 europas i månaden. Vilket är ganska billigt om man mäter med det Dublinska måttbandet.
Efter mycket telefonerande hit och dit lyckades vi boka en visningstid och gav oss av i rätt riktning i den svala Irländska eftermiddagen. Vi hoppade på en buss som skulle ta oss i närheten av huset och brummade iväg. Trafiken var tät och vi oroades så smått för att inte komma fram i tid. Vår ängslan lättades fem minuter före utsatt tid då mäklaren ringde och frågade om vi skulle kunna träffas en halvtimme senare, kanske, då han fastnat i ett möte. Vi bad honom komma så fort som möjligt och kom själva fram till objektet blott tio minuter försenade.
Området såg trevligt ut, med köpcentrum i närheten och grannkåkar med schyssta fasader. Vårt eget hus såg skapligt ut från utsidan. Två våningar med vit putsfasad, ihopsittande med grannarna och en påsklilja i rabatten utanför.
Insidan fick vi vänta på.
Mäklaren hade inte kommit vid fem (vilket var en halvtimme efter utsatt tid) och vi blängde hungrigt efter varje bil som passerade förbi. En mäklare passar i en svart bil, va? Kan det vara den där?
Johan gläntade på brevinkastet och tyckte att det såg lovande ut. Verkade mycket varmare inne än ute.
Vi ringde och frågade om han var på väg. Jodå, men han satt fast i trafiken. Men så lång tid borde det inte ta.
Klockan blev kvart över fem och den blev halv sex. Vi läste igenom annonsen igen. Det fanns mikrovågsugn, tvättmaskin och kabel-tv. Det enda som saknades var mäklaren.
Till sist kom han susande i en grå bil. Ursäktade sig hastigt och släppte in oss i ett, med märklartermer uttryckt, hus med stor utvecklingspotential. En husspekulant skulle kalla det sunkigt.
Det var den allmäna åsikten hos den senare gruppen, men vi var ändå beredda att göra ett försök. Mina framtida flatmates har inte mycket till alternativ och jag föredror att bo sunkigt med dem framför att bo sunkigt med kineserna. En kvistighet i sammanhanget är att Johan och Lina bara ska vara här fram till sommaren. Uthyrande under tre månader är svårt att få tag på. Mäklaren var inte överförtjust i det men skulle se vad han kunde ordna och ska ringa ikväll.
Vi tog i hand och gick därifrån. In på en affär och köpte godis. Johan frågade expediten om det var ett bra område vi hamnat i och fick ett skratt och ett skakat huvud till svar. Tjoho.
Sen frös vi och väntade på bussen. Jag åkte hem och struntade i att min ryggsäck och lite ogjort arbete blev kvar på jobbet.
