Ett blått böljande slem

I väntan på att de Nederländska kanalerna ska frysa på riktigt har driftiga själar på gatukontoret lagt ut en is ovanpå kanalen, mitt i stan.
Enligt en vakt, som kom och sa åt mig att jag inte fick stå och fota, så öppnar den för skridskoåkning imorgon. Can’t wait.
Isbana

Annonser

Lärdommar

Efter tre besök på rundbaneishallen har jag fått lära mig ett och annat.

Hur man åker skridskor, till exempel.
Vidare har jag märkt att första gången man kommer tittar folk lite konstigt på en. Andra gången är det några som morsar lite. Tredje gången är man nästan (men bara nästan) en i gänget.
Jag har märkt att gubbruschen inte är så ihärdig som man tror. Gubbflödet på isen är konstant, men de byts av. Några snabba varv, några lugna.

Det bästa är att jag inte längre behöver tänka på hur jag ska bete mig vid varje skär. De bara flyter. Istället drömmer jag om Hammarby Sjöstad.

Men jag fattar fortfarande inte om det är ok att snyta sig på isen. Gör det ändå.

När Mohammed inte kommer till snön

Facebook och den svenska nyhetsrapporteringen svämmar i dagarna över av förbannelser och jubelrop över snön och den bistra kylan.
Imorse bjöd Leiden på snett snöblandat regn och ruggkyla. Men det är ändå inte riktigt rätt.

Längtar efter vinter.

På med nattmössan

Den kalla Nederländska höstluften är full av kondenserat vatten och lagom till frukostfröna funderar jag på vilka som är och lyssnar på de bästa låtarna om dimma. Jag förstår att ni blir nyfikna – häng me’!

I dimman utrkristalliserar sig snabbt några olika teman. Dimma vid och omkring broar är ett sådant. Kjell Höglunds Dimmornas Bro, som dessvärre är långt ifrån topplistan, är ett typexempel. Ett annat är albumet Över dimmornas bro till Ankara av The Kristet Utseende. De får inte heller vara med på listan. Dimmiga mornar förekommer ofta, både i verkligheten och i sångerna. Inget konstigt med det. Ett fenomen där korrelationen inte är lika tydlig mellan dikten och verkligheten är begravningar och dimma – tänka bara på bandet Funeral Mist – men det låter läskigt. Sen kan man vara dimmig i huvudet också. Men Purple Haze gills inte den här gången. Jag vill ha meteorologi, inte psykologi.

Nej, nu tar vi topp tre rätt upp och ner:

På första plats hittar vi Misty morning, Albert bridge med The Pogues.
Den lyckas blanda bro- och morgontemat och samtidigt vara skitbra. Det nyper till lite extra när man är i exil. Your eyes, blue as the ocean between us.

På andra plats är det norskt. De käcka gutterna i Mayhem med den riviga Funeral Fog. Lyssna på trummorna och den konstiga, men ack så lockande, sången. För att inte tala om gitarriffen. Det räcker liksom så.

På tredje plats hade jag tänkt lägga in Misty Morning av Bob Marley. Den har hängt med mig länge (Kaya var mitt första Marley-album) och har ett trevligt släpande gung. Men så värst bra är den inte. Eller?
Nej, vi drar till med en irländare till. Dels för att hedra bloggens ursprung och för att de egentligen borde veta bäst. Plats på scen för Foggy Dew i tolkning av The Dubliners.

Fick inte plats på listan:
Dimma över MångsbodarnaSportlov. Trots att de samplat Hård och Blomman håller det inte hela vägen. Listans Stanislav Řezáč.
Dimman Igen 1Ola Magnell. En tolkning av Dylans Don’t think twice it’s allright. Inte så tokigt, men inte tillräckligt bra.

Det var det. Dimma lugnt!

Tvåhundra vänstersvängar och en baby

Ikväll har jag gått på is.
Efter jobbet åkte jag hem och åt och väntade på att klockan skulle slå 20.15 och portarna till allmänhetens åkning i Leidens ishall öppna.

Jag packade ner grillorna och cyklade dit. Betalade 5€ till en kassör som vägrade prata engelska och klev in i en ishall full av folk, med en hockeyrink i mitten och en rundbana på 220 meter utanför sargen.

Jag förstod snabbt att detta var en plats som framför allt gubbar åkte till för att ta av sig strumporna och på sig tights, solglasögon, cykelhjälm och skridskor som heter Viking och vika sig som märlor, köra på rulle och bränna på utav helvete.
På rundbanan fanns också ett gäng söndagsåkare som såsade fram och inne på rinken ett gäng flanörer med hockeyrör och konståkningsskridskor.

Dessa isriddare fick strax sällskap av en grabb i fladdriga kläder med Alpinakängor och Skyllermarks Blå på och under fötterna med en åkstil som vore han vänsterforward i Säters IFs A-pojkar team 85. I was out there.

De första skären kändes lite vingliga, som de brukar göra. Jag trampade förbi såsåkarna och försökte hålla stilen i kurvorna. Vilken hand är det man pendlar med och åt vilket håll på vilket skär?

Den gigantiska gubbklungan, som var ungefär en kurva lång, visslade förbi mig efter två varv och jag knäppte en mellantid efter fem. 2.30 på 1,1 km. Inte så tokigt.

Jag gnetade på och kom in mer och mer i känslan. Skenorna började hitta grepp i isen och 5-varvstiderna sjönk. 2.20, 2.16, 2.10.
Gubbarna fortsatte att köra om i ruggigt tempo och jag övade mig i konsten att köra om, bli omkörd och svänga samtidigt. Jag sneglade på alfafarbröderna för att få grepp om armpendlingen. Yttre armen. Motsatt håll mot yttre benet. Hur svårt kan det va?

Vi gled och gled. Populärmusik ljöd ur PA:t och det var trevlig stämning.

I bortre kurvan på min sjätte femvarvare dök gubbtåget upp igen. Jag höll mig respektfullt i innerspår och trampade på som vanligt. Lät dem köra förbi. När vi kom ut i kurvan låg de fortfarande bredvid mig. Jag tänkte inte mer på det och höll mig på innern även i nästa sväng. Och nästa. De låg fortfarande kvar bredvid mig.
Jag saktade ner och lät klungan åka förbi och bet mig fast i ryggen på sista gubben. Kan jag verkligen hänga med här? hann jag tänka och helt plötsligt låg jag på rulle och kom in i åkrytm och tryckte av mellantider för glatta livet.

Efter 20 åkta minuter tog jag en paus och drack sportdryck.
Jag kopplade på skridskorna igen och klev ut på banan när klungan låg i bortre kurvan. Med ett halvt varvs försprång hinner jag få upp farten innan de kommer körande, tänkte jag. Armpendlingen började kännas naturlig och tiderna låg på en stabil nivå, kring 2.15.
Vid första mellantiden insåg jag att jag fortfarande körde själv. Sneglade lite bakåt och såg ingenting som rörde sig fort. Lyfte blicken framåt och insåg att jag var på väg att köra ikapp flocken. Även holländska skridskoherrar blir trötta, tycks det.

Jag försökte bocka mig framåt och inte tänka på hur mycket jag stack ut med mina kolosser till åkdon. Matade varv på varv. Gubbväldet splittrades efter hand och det blev glesare längs banan.
Efter 40 åkta minuter började tekniken gå åt fel håll och jag blev lite trött. Jag stod på ett tag till och klockade av 20 stycken 5-varvsrundor. 100 varv. In alles 22 kilometer åkta på omkring 45 minuter.

Gled några nedvarvningsvarv, bytte om och cyklade hem.

Nån annan gång ska jag lära mig att svänga åt höger och pendla med armen.

Until then blir det vänstersväng och Wiley för hela slanten!

Ta’re kallt nu.

På universitetet har vi ett frysrum
som är -20 grader kallt.
Jag går ofta dit och hämtar och lämnar molekyler
som inte överlever i rumstemperatur.

Vi brukar skoja om att det är som hemma därinne.
Som i Sverige.

Men jag tänker alltid,
när dörren öppnas,
på hur det var för Sickan.

Tankar från veckan som går

Måndag – På väg till affären

Jag måste hitta tillbaka till glädjen i att äta knäckebröd.


Tisdag – Under en NMR-spektrometer

Tuna och matcha. Dubstep. Är det bara jag som tänker såhär? Wobbobobobo.

Onsdag – Nyanländ till jobbet

Jag har just sagt ‘Everyday I’m triflatin’ så att det låter som i den där låten med Hustlin eller den med Shufflin stället för triflating. Känner mig smutsig.

Disregarding the laws of physics

När det blåser snålt, och det gör det ofta här på låglandet, och man stoppar händerna i fickorna och lutar sig mot vinden passar det bra att plocka fram minnen från bättre tider. I 60 graders vinkel mot marken har jag insett att det finns många minnesbilder att glädja sig åt från 2012.

Skeppsholmen en tisdagskväll i augusti
Vi står i en halv fulleren och Jonas Knutsson nickar mot mig för att visa att det är min tur att ta ett solo. Bakom trummorna tittar Bengt ”Beche” Berger uppmuntrnde fram. Vi spelar en gammal jazzlåt – jag har ingen aning om vilken. Jag stoppar munstycket i truten och blåser, bara blåser. Efter ett par takter inser jag att jag är i rätt tonart och att det är såhär Det Går Till. Jag blåser vidare och släpper de komplex som uppstår av att spela med några av landets främsta musiker. Beche matar på bakom trummorna, jag ökar intensiteten. Knutsson dyker ner i saxofonstället och kommer upp med en baryton om halsen. Skuttar omkring bakom mig och bräker uppbackningstoner. Ser ut att faktiskt ha riktigt roligt. Jag spelar ut de få kort jag har på hand och sen tar Christian Spering ett bassolo. När låten är slut är alla glada.
Rävarna snackar lite och sen är det dags för nästa låt. Det var ingen dröm.

Kvarn, 10-milanatt i början av maj
En liten klunga av pannlampsbärande löpare dyker ner bakom en brant och hittar kontroll nio. Det är den svåraste kontrollen på banan. Långsträcka och natt. Jag var på väg att gå rakt på, men klungan körde vänster så jag följde med. Fortsatt högt tempo men jag hängde med. Från stigen och in såg jag lampor röra sig i alla riktningar – vi fortsatte rakt fram. Jag slår i stämpeln och känner mig stark på väg ut och vet att det här kommer gå. Jag vet att jag kommer plocka placeringar och att Jonas Nylund kommer säga ”fan vad bra det gick!” och att Pierre kommer få gå ut med en schysst klunga. Vinterns snöpuls och snacket i omklädningsrummet kokas ner till det här. Mer än hälften av banans kontroller återstår att finna, men jag vet att vi kommer att klara det. Att jag kommer klara det.
Efteråt har jag svinont i ljumskarna och är så jävla glad. De flesta förstår inte vad en 120:e bästa sträcktid på 10mila är att jubla åt. Det är synd om människorna.

Österby 2:2, Julikväll i ladan
Min spelbroder Pelle Charlesburk deklamerar att ”Nu ska vi spela en låt som handlar om slagsmålet mellan Tunabergarna och Buskhytteborna!” och taket lyfter. Hela sextioårskalaset jublar och vi drar igång i F-dur. Hadderiade och hadderoade allt vad vi kunde på sörmländska. Än idag blir jag skakig när jag tänker på publikmottagandet.

Till detta lägger vi ett ögonblick från den gångna veckan.

Leiden, gråkulen tisdagsförmiddag i oktober

Jag sitter tillsammans med en medelålders holländsk herre och tittar på en dataskärm. Vi ser en samling breda fula toppar och jag funderar på vad jag lurat i professorer och stipendienämnder att jag egentligen ska kunna uträtta. Vi tvingar ner spektometern till -60 grader Celsius och SLAM! plötsligt är det fina smala toppar igen. Dubbelt så många som tidigare och väl separerade. Jag tror knappt mina ögon och vill krama om holländaren. Men vi besinner oss båda och fortsätter ner till -80. It’s like magnetism!

Amsterdam marathon 2012

-Congratulations – you’re a marathoner! Säger en brittisk herre som heter Kevin, det har jag sett på hans nummerlapp, och vi tar i hand. Vi sitter och byter om på en stenbänk runt en rabatt.
En liten bit ifrån oss kräks en italienare om och om igen.
-Oh dear. Oh dear me, säger Kevin.

Hur hamnade vi här?

Historien börjar kanske vid ett tidigt uppvaknande i Leiden, i taxin på väg till stationen, på tåget, på en nervöst väntande tunnelbaneperrong, på samma bänk eller i en oerhört stressad bajamajakö. Men resan började egentligen inte på riktigt förrän jag sagt hejdå till Linnea och vi drygt 10 000 löpare paraderade in på Amsterdam Olympisch Stadion och gjorde oss redo för start.
På väg in kom jag att prata med en engelsman med långa gröna strumpor som undrade vad klockan var. Den var kvart över nio. Perfekt.
Han sa att han hade sprungit banan förut och jag frågade om han hade några tips.

-The race doesn’t really start until 30 k. So save some juice for that. It’s incredible how fityou can feel at 30, and then completely collapse.
Visst, tänkte jag. Det säger alla.
-Don’t get carried away in the start.
-And keep a smile on you’re face and let the crowd carrie you home.

Inne på stadion var det rejält tryck. Pampig musik och mycket folk. Vi gick mot den rosa startgruppen, för löpare på tider mellan tre blankt och tre och en halv timme. Han med de gröna strumporna klättrade över ett kravallstaket för att få en bra plats inne på löparbanan. Jag följde efter.

Jag knöt om skorna. Under den gångna veckan bestämde jag mig för att köra med de gamla; ett par lagomt slitna Puma Eutopia (Om någon har ett restlager: Kontakta mig snarast!). Det kändes som rätt val även inne på banan.
Amsterdams borgmästare läste några obegripliga ord och sen var det dags för start. Gänget längst fram i fältet brände iväg utav helvete, medan vi i den rosa gruppen puttrade iväg lite långsammare. Jag knäppte igång min klocka samtidigt som jag tyckte att jag tog mitt första riktiga löpsteg, vilket tydligen inträffade 20 sekunder innan jag passerade startlinjen.


Where’s Waldo?

Det var ganska trångt på väg ut ur stadion, men vi kom strax ut på en bred väg och det gick att få upp en ok hastighet. Jag fokuserade inledningsvis på att få till ett bra tempo utan att slösa på energi. Springa om när det fanns luckor, istället för att sicksacka genom fältet. Det gick ganska bra.
Planen var att hitta en lunk kring 4.30 min/km. Min måltid var 3.15, vilket innebär 4.37 min/km över hela banan. Om man springer lite snabbare så länge man orkar, så har man råd att tappa lite när man blir trött.

Banan består lite tillyxat av tre lika stora delar. Först en loop inne i Amsterdam, följt av en del längs floden Amstel, fram och tillbaka, och sedan en avslutande del genom ett industriområde och sen hem igen genom stan.
Inför loppet föreställde jag mig den första biten som uppvärmning och en chans att hitta bra ryggar att gå på. Mittenpartiet skulle vara det jobbiga, med möjlig motvind och slitsam strävan. Slutpartiet skulle gå av bara farten – nästan hemma bara att gasa! Det blev inte riktigt så, men vi kommer dit.

De första kilometrarna puttrade på bra. Lite långsamt i början, men det går inte att undvika. Det långa tåget tuffade framåt, genom parker, över spårvagnsspår och mellan tegelhus. Efter sex kilometer stod Linnea vid ett gathörn och hejade. Jag blev förstås jätteglad!

Efter 10 km kändes det knappt som att loppet börjat.

Vid 11 km var det vätskestation. Jag tog en kopp sportdryck och såg en liten tanta med rosa skor och texten ”Solvikingarna Göteborg” på ryggen. Jag drog i med min bästa dialekt:
-Deser brå ut Jöttebårrrj!
Hon svarade artigt och trippade lätt vidare i något högre tempo än jag.

Vid 12 kilometer gick banan längs President Kennedylaan och vände, så att man mötte de snabbare löparna. De såg riktigt vassa ut och det kändes bra att inte vara så långt bakom dem. Och de som jag mötte på vägen tillbaka såg rätt skapliga ut de med. Den första tredjedelen av loppet avslutades med en bra känsla och en dextrosoltablett.

Sen bar det av längs med Amstel.
Som den trogne bloggläsaren vet har jag övat en del på kanallöpning, så jag kände mig som hemma när vi sträckte ut längs vattnet. Lätt medvind och inga tvära svängar – tempot gick upp. Dagens snabbaste mil (räknat mellan 5 km-markeringar) var mellan 10 och 20 km, och gick på 45:23. På en båt på vattnet stod en kille och spelade gitarrsolo och på andra sidan passerade täten. Jag klämde i mig en gel. It was beautiful.

Strax innan bron över floden kom jag ikapp tanten ifrån Göteborg.
-Deser fortfårande brå ut i Jötet!

När vi precis passerat bron och svängde tillbaka norrut kände jag ett par regnstänk och en motvind som slog mig i bröstet. Jag plockade fram tjurorienteraren inom mig och tänkte att Äntligen blir det lite riktigt race av det här.
Från vändningen och upp till 25 kilometer var jag som starkast under loppet. Motvinden drog ner tempot lite, men jag sprang om många löpare och kände mig frisk. Göteborgskan bet sig fast i hasorna. Jag passerade halvan på 1.38.28. Jag tänkte: Negativa splittar. 3.15.

Linnea, som till fullo behärskade kollektivtrafiken, hade hittat till 26 kilometer och stod bered med både kamera och energibar.

Någon i publiken ropar ”Go rastaman”. Någon löpare sträcker upp två fingrar.

Minnena börjar flyta ihop lite här, men jag minns tanken De säger att loppet börjar vid 30 km. Hoppas det sätter igång snart så vi blir av med skiten. Jag minns även att jag tyckte att motvinden tilltog för varje sväng vi gjorde. Ett oerhört intressant meteorologiskt fenomen.

Linnea hade lyckats leta sig fram även till 29-kilometerspasseringen. När jag passerade henne kände jag för första gången att mitt löpsteg inte var så galant som det borde. Men nu var det snart bara en fjärdedel av loppet kvar! Bara att grisa på.

Mellan 30 och 32 kilometer började det kännas riktigt segt. Motvind och tråkigt landskap. Det var tydligen här som loppet började. Men, för fan. De sista kontrollerna tar man alltid på vilja. Från Eldris och in går det av bara farten. Tänkte jag.
Jag började känna mig lite öm i min högra fotled och mina stolta starka lår återhämtade sig inte lika fort mellan fotisättningarna.

Femman mellan 30 och 35 gick en minut långsammare än den föregående.

Men för fan. Igen. Nu har vi ju passerat Eldris! Kör bara!
Snacka går ju, men i Eldris slipper man värkande framlår som ska lyfta benen. Framlår, ha! Vilken marathonklyscha!

Så var det i alla fall. Det som tidigare under loppet bara varit ett litet härligt molande från arbetande muskler utvecklades till regelrätt värk. Tanten från Göteborg flög förbi mig och jag tog på mig ett grinigt fightingface som skulle komma att sitta på hela vägen in till mål.

Kring 36 kilometer passerade man under en bro, och fick därmed banans enda ned- och uppförsbacke serverade på rad. Plötsligt förstod jag allt gnäll om Västerbron, som bara är en skön slakmota på onsdagskvällspasset, när jag arbetade mig upp för de fem höjdmetrarna och såg, ”så jävla sur ut” (citat: Linnea Wallander).

Många ryggar jag tidigare passerat kom farande förbi mig och klockan visade ruskigt långsamt tempo. Men jag stretade på. Stanna för fan inte. Fortsätt spring. skrek min inre tjurorienterare, som samtidigt var rätt förvånad över det här med asfaltens värkningar. ”Jag har ju sprungit långa natten – hur farligt kan det vara?” Pöh!

Tempot gick ner och jag räknade på mina tider och vad jag skulle kunna hinna med. 3.15 kändes fortfarande inom räckhåll vid 35, om jag kunde få till en fin finish. Det kom senare att revideras till mål om 3.20, därefter 3.30 och slutligen att överhuvudtaget överleva.

Det fanns dock de som hade det värre. Nånstans mellan 30 och 40 kilometer passerade jag en kille från Borlänge Löparklubb.
-Ä ser bra ut Bölänge!
-Va ä du från då?
-Sätä.
-Sätä? Hä är bra jobbat.
Han såg riktigt sliten ut. Jag tyckte knappt att jag tog mig framåt, men passerade ändå lätt.

Kilometrarna gick riktigt långsamt. Vid en vätskestation gick jag några steg medan jag drack. Come on! You can do it! skrek de kopputdelande ungdomarna. Jag fortsatte springa. Och fortsatte och fortsatte.
6 kilometer kvar – det är ju min vanliga kvällsjoggsrunda på Söder! Men fan, den är ju ganska lång ibland.

Med tre kilometer kvar att springa kom man in i en park, som även passerades i början av banan. Tre kilometer kändes omöjligt långt. Men jag var i alla fall starkare än de som gick, eller ännu värre, stod/låg och stretchade i min omgivning. Jag lyckades gneta mig förbi en kille i gul t-shirt med tre blå kronor på ryggen. Jag flämtade ett heja Sverige! och tuffade vidare.

Sluta inte springa. Bit i nu för fan.

Det är svårt att fånga upplevelserna i ord. You kinda had to be there.
Jag kan i alla fall slå fast att jag inte alls var förberedd på hur jobbig den sista biten skulle vara. Den utmattningen var mig tidigare okänd.

Jag snavade vidare längs Amsterdams gator och torg och till slut var det bara en kilometer kvar och ridån till en föreställning om Ett Liv Efter Detta drogs upp inom mig. Kanske får jag sluta springa snart?

Jag anade en speakerröst och såg den gamla olympiska facklan skymta mellan hustaken. Snart så!
Någon finish att tala om kunde jag inte pressa ur mig, men jag höll stilen. Vid ingången till stadion tyckte jag mig höra ett litet ”Heja Göteborg!” och sen var det bara att pressa på i de längsta 200 metrarna någonsin. Jag stapplade över mållinjen och knäppte av klockan. Den officiella tiden blev 3.20.47.

Jag satte mig mot ett staket.
Två funktionärer ville hjälpa mig upp. Det fick de inte.
Efter nån minut, när jag insett att jag faktiskt inte kunde ställa mig upp själv, kom en spansk medtävlare och drog upp mig och gav mig en kram.

Jag fick en medalj och träffade två blågula killar. Slitigt med motvinden sa de. Tog mycket kraft. Tufft sista milen sa jag. Det är då det gäller att ha tjockt pannben sa de.

Såhär efteråt inser jag att det var precis det jag hade. Jag sprang tills jag inte kunde resa mig upp själv. Pannben.
En amerikansk tjej kom och sa att jag hade sprungit bra. Vi hade tydligen sprungit om varandra längs banan. Glada och trötta miner.

Jag åt apelsin och drack sportdryck och hämtade ut min väska. Gick till vår samlingsplats och började nästan böla när jag träffade Linnea. Jag blir så känslosam av sport.


Repreazentin’ Centrum OK (and DOK) from Sweden.

Sen var jag färdig med mitt första marathon.

Stort tack till mitt fantastiska serviceteam som färdades längre genom Amsterdam än vad jag gjorde den här dagen och jobbade stenhårt! Skulle inte ha klarat det utan dig!


Serviceteamet kolhydratladdar

Vad händer nu då? Blir det reggaemarathon och asfalt för hela slanten?
Jag är visserligen sugen på att slå Daniel Lennartssons tid på 3.16, men det får vänta. Nu ska jag ta det lugnt och lära mig gå i trappor igen, sen är det dags att börja tänka på skidåkning. Stafettvasan och 10mila 2013 blir nästa mål. DOK ska sub 50 och Centrum sub 100. Sådetså.

Förresten så letade jag reda på Göteborgstanten i resultatlistan. Hon gick i mål på 3.15.06 och var med det snabbast i damklassen 55-59 år. Respekt.

I’m not there

På lediga stunder har jag börjat leka med kartritande. Det började med att Kontrakurs rapporterade om opensourcekartritningsprogrammet Open orienteering mapper i kombination med en lägeridé som föddes under sommaren.

Jag skred raskt till verket och laddade ner programmet och skaffade mig grundmaterial via Google Earth. Ett grynigt satellitfoto är inte optimalt, men för en hobbykarta till ett hobbyarrangemang duger det.

Jag zoomade in över Bingsjö. De gånger jag besökt spelmansstämman har jag slängt trånande blickar mot det mäktiga Bingsjöberget och fantiserat om att bestiga det istället för att hoppa schottis. Än har det inte blivit av. Men jag har en plan. En plan som i all enkelhet består av ett läger uppbyggt kring folkmusik och orientering. Plocka några av dalarnas finaste skogar i samband med stämmoveckan i mitten av sommaren. Självklart ska ett sprintlopp över stämmoplatsen i Bingsjö ingå.

Alltså behövs en karta.

Jag la in en satellitbild som bakgrunds och började rita in de karttecken jag tyckte såg roligast ut. Ett hus här, ett hus där. En stor väg och en lite mindre. Programmet var lätthanterat och jag blev snabbt bättre. Även om jag aldrig varit någon mästare i Ocad så tycker jag att takterna sitter i skapligt.

När bilden från rymden inte räckt till har jag knallat omkring i terrängen med hjälp av Google Street View och associerat fritt från minnet. Det funkar provocerande bra. En och annan punkthöjd hamnar säkert fel och höjdkurvorna ligger nog snett. Var det nån som sa ekvidistans? Men det får man hyfsa till efter ett besök IRL.

Såhär ser det ut just nu:

Man behöver inte zooma mycket för att hitta krokiga staket och överlappande åkrar och vägar. Men så är det med arbetsversioner. Precis likadant är det med programmet. Version 0.3.2. Det buggar lite hit och dit. Till exempel ramlade stora delar av bäcken bort när jag exporterade bilden.
Men det får man ta. Framtiden är här!

« Older entries