Ikväll har jag gått på is.
Efter jobbet åkte jag hem och åt och väntade på att klockan skulle slå 20.15 och portarna till allmänhetens åkning i Leidens ishall öppna.
Jag packade ner grillorna och cyklade dit. Betalade 5€ till en kassör som vägrade prata engelska och klev in i en ishall full av folk, med en hockeyrink i mitten och en rundbana på 220 meter utanför sargen.
Jag förstod snabbt att detta var en plats som framför allt gubbar åkte till för att ta av sig strumporna och på sig tights, solglasögon, cykelhjälm och skridskor som heter Viking och vika sig som märlor, köra på rulle och bränna på utav helvete.
På rundbanan fanns också ett gäng söndagsåkare som såsade fram och inne på rinken ett gäng flanörer med hockeyrör och konståkningsskridskor.
Dessa isriddare fick strax sällskap av en grabb i fladdriga kläder med Alpinakängor och Skyllermarks Blå på och under fötterna med en åkstil som vore han vänsterforward i Säters IFs A-pojkar team 85. I was out there.
De första skären kändes lite vingliga, som de brukar göra. Jag trampade förbi såsåkarna och försökte hålla stilen i kurvorna. Vilken hand är det man pendlar med och åt vilket håll på vilket skär?
Den gigantiska gubbklungan, som var ungefär en kurva lång, visslade förbi mig efter två varv och jag knäppte en mellantid efter fem. 2.30 på 1,1 km. Inte så tokigt.
Jag gnetade på och kom in mer och mer i känslan. Skenorna började hitta grepp i isen och 5-varvstiderna sjönk. 2.20, 2.16, 2.10.
Gubbarna fortsatte att köra om i ruggigt tempo och jag övade mig i konsten att köra om, bli omkörd och svänga samtidigt. Jag sneglade på alfafarbröderna för att få grepp om armpendlingen. Yttre armen. Motsatt håll mot yttre benet. Hur svårt kan det va?
Vi gled och gled. Populärmusik ljöd ur PA:t och det var trevlig stämning.
I bortre kurvan på min sjätte femvarvare dök gubbtåget upp igen. Jag höll mig respektfullt i innerspår och trampade på som vanligt. Lät dem köra förbi. När vi kom ut i kurvan låg de fortfarande bredvid mig. Jag tänkte inte mer på det och höll mig på innern även i nästa sväng. Och nästa. De låg fortfarande kvar bredvid mig.
Jag saktade ner och lät klungan åka förbi och bet mig fast i ryggen på sista gubben. Kan jag verkligen hänga med här? hann jag tänka och helt plötsligt låg jag på rulle och kom in i åkrytm och tryckte av mellantider för glatta livet.
Efter 20 åkta minuter tog jag en paus och drack sportdryck.
Jag kopplade på skridskorna igen och klev ut på banan när klungan låg i bortre kurvan. Med ett halvt varvs försprång hinner jag få upp farten innan de kommer körande, tänkte jag. Armpendlingen började kännas naturlig och tiderna låg på en stabil nivå, kring 2.15.
Vid första mellantiden insåg jag att jag fortfarande körde själv. Sneglade lite bakåt och såg ingenting som rörde sig fort. Lyfte blicken framåt och insåg att jag var på väg att köra ikapp flocken. Även holländska skridskoherrar blir trötta, tycks det.
Jag försökte bocka mig framåt och inte tänka på hur mycket jag stack ut med mina kolosser till åkdon. Matade varv på varv. Gubbväldet splittrades efter hand och det blev glesare längs banan.
Efter 40 åkta minuter började tekniken gå åt fel håll och jag blev lite trött. Jag stod på ett tag till och klockade av 20 stycken 5-varvsrundor. 100 varv. In alles 22 kilometer åkta på omkring 45 minuter.
Gled några nedvarvningsvarv, bytte om och cyklade hem.
Nån annan gång ska jag lära mig att svänga åt höger och pendla med armen.
Until then blir det vänstersväng och Wiley för hela slanten!
Live in Leiden 